Veronica!
Gud nu är det mer än 1år sen som du försvann, det är helt sjukt.
Den 29 oktober 2007 den dagen jag fyller år så åkte jag, Johan och Sollan in till sjukhuset för att kolla Johans fot som han hade så jäkla ont i. Vi åkte först ned till Tyresö Hälsan och det var då jag läste tidningen då jag såg ett kort på dig. Jag fattade inte att det var du, jag ringde till syster och frågade om hon hade sätt det och de hade hon.
Det stod att du var försvunnen. Jag skakade och ville bara gråta. Kände ju på mig att du redan var död där ute någonstans. Jag tänkte på Riita (Veronicas mamma), Riita som alltid är glad och skrattar jämt, nu mår hon piss. Fy satan varför ska sånna här människor få leva? Som bara förstör för andra männsikor?
1 oktober. Trebarnsmamman Veronica Norstedh, 27, försvinner från sin lägenhet i SaltsjöBoo.
2 oktober. Hon efterlyses i tidningar och tv men är spårlöst borta. Både anhöriga och polis är säkra på att hon inte frivilligt skulle lämna sina tre barn, varav ett bara två månader gammalt.
3 oktober. En jämngammal expojkvän till Veronica grips. Han häktas först för människorov med sedan för mord. Han nekar till alla anklagelser.
28 oktober. En hundägare hittar en kropp begravd under lite ris och blad vid Beatedal på Ingaröutanför Stockholm.
29 oktober. Polisen konstraterar att det är Veronica. Hon har skjutits till döds med två skott i huvudet. Expojkvänen erkänner att han mördat Veronica.
28 mars 2008. Åtal väcks mot den 27.årige mannen.
Fatta vad sjukt. Alltså han som skjöt Veronica det var hennes minsta dotter (2 månaders bebisen) pappa.
Hur sjku i huvudet kan man egentligen vara?
Skjut honom i nacken, han ska fan inte få leva tycker jag. Han är inte värld att leva längre. Jag spottar på honom åhhh jag blir så jäkla förbannad när jag tänker på det.
Fan har känt dig hela livet. Kommer ihåg när jag var liten och jag gick hos mamma som var dagmmamma och Riita som också var dagmamma och du var med Linda (syrran) asmycket. Åhh vill ha tillbaka dom tiderna.
Veronica Vila i Frid, jag tänker på dig!
Jag är glad att du kom till mammas fest för det var den sista gången vi fick se dig, men det var väll mening med det också som man brukar säga!
Den 29 oktober 2007 den dagen jag fyller år så åkte jag, Johan och Sollan in till sjukhuset för att kolla Johans fot som han hade så jäkla ont i. Vi åkte först ned till Tyresö Hälsan och det var då jag läste tidningen då jag såg ett kort på dig. Jag fattade inte att det var du, jag ringde till syster och frågade om hon hade sätt det och de hade hon.
Det stod att du var försvunnen. Jag skakade och ville bara gråta. Kände ju på mig att du redan var död där ute någonstans. Jag tänkte på Riita (Veronicas mamma), Riita som alltid är glad och skrattar jämt, nu mår hon piss. Fy satan varför ska sånna här människor få leva? Som bara förstör för andra männsikor?
1 oktober. Trebarnsmamman Veronica Norstedh, 27, försvinner från sin lägenhet i SaltsjöBoo.
2 oktober. Hon efterlyses i tidningar och tv men är spårlöst borta. Både anhöriga och polis är säkra på att hon inte frivilligt skulle lämna sina tre barn, varav ett bara två månader gammalt.
3 oktober. En jämngammal expojkvän till Veronica grips. Han häktas först för människorov med sedan för mord. Han nekar till alla anklagelser.
28 oktober. En hundägare hittar en kropp begravd under lite ris och blad vid Beatedal på Ingaröutanför Stockholm.
29 oktober. Polisen konstraterar att det är Veronica. Hon har skjutits till döds med två skott i huvudet. Expojkvänen erkänner att han mördat Veronica.
28 mars 2008. Åtal väcks mot den 27.årige mannen.
Fatta vad sjukt. Alltså han som skjöt Veronica det var hennes minsta dotter (2 månaders bebisen) pappa.
Hur sjku i huvudet kan man egentligen vara?
Skjut honom i nacken, han ska fan inte få leva tycker jag. Han är inte värld att leva längre. Jag spottar på honom åhhh jag blir så jäkla förbannad när jag tänker på det.
Fan har känt dig hela livet. Kommer ihåg när jag var liten och jag gick hos mamma som var dagmmamma och Riita som också var dagmamma och du var med Linda (syrran) asmycket. Åhh vill ha tillbaka dom tiderna.
Veronica Vila i Frid, jag tänker på dig!
Jag är glad att du kom till mammas fest för det var den sista gången vi fick se dig, men det var väll mening med det också som man brukar säga!
Kommentarer
Postat av: Karin
Men gud va hemskt!!!
Fy... stackars henne å hennes barn...
Trackback
